Att stå bredvid mig själv i sorgen

Så många gånger som jag trott att jag förstått, men ingen gång har varit som denna. Att stå bredvid mig själv (för det känns som om jag granskar mig själv utifrån) i sorgen som jag går igenom nu och den smärta som översvämmar min själ är nog det mest insiktsfulla och intensiva period som jag någonsin upplevt.

HSP-podden (som min vän som känt mig hela livet plockade fram till mig) har hjälpt mig att på riktigt grotta fram acceptans och förståelse i att jag faktiskt är högkänslig och väldigt väldigt skör just nu. Det har jag ju egentligen vetat om i många år, men på vägen har jag uppslukats av livet och glömt bort detta. Jag glömde bort mitt inre liv, jag glömde bort att ta hand om min skörhet och detta har skapat ett äckligt stressmonster som gjort mig illa.

Jag har fått höra om mina demoner och den lilla djävul som sitter på min axel senaste året från en smart, fin och älskvärd person, en av de bästa jag haft i mitt liv. Ja, helt ärligt så förstår jag äntligen vad han snackade om. Det sorgliga är att jag förmodligen har bränt min bro att få ha kvar han i mitt liv, vilket är en anledning till att jag känner en oerhörd sorg nu. Men eftersom jag kört över mina behov så hårt det senaste året efter att jag fick sparken strax efter att vi träffades samtidigt som vi skulle försöka inleda en relation med allt vad det innebär, står jag nu här och måste acceptera mitt misstag och förlåta mig själv för att jag inte visste bättre. Jag är enormt ledsen över att jag behövde bli en blöt trasa på golvet för att förstå och mest ledsen är jag för att jag sårade honom. Men bara härifrån kan jag arbeta med mig själv för att bli mitt bästa jag för att leva ett lyckligare och medvetet liv.

I flera dagar har gråtattacker överlappat varandra. Men jag tillåter mig själv att känna denna sorg då den inkluderar så mycket utav det som jag gått igenom och inte bearbetat på rätt sätt genom livet. Det är dags att förändra mitt beteendemönster, för jag orkar inte leva mitt liv som jag levt hittills och det är bara jag själv som kan förändra. Medvetenhet och självinsikt är något jag har i varje fall och med det ska mitt liv bli bättre.

Den käftsmäll som jag fått av livet nu (eller som jag faktiskt gav mig själv) är den största smäll som jag någonsin upplevt. Men den var välbehövd och blåmärket den lämnat efter sig får ta den tid den tar att läka för jag vet att blåmärket försvinner när jag är redo att möta livet på ett nytt sätt.

Trots chocken är jag glad att detta hände, att sorgen tog över mitt liv tillslut, för då kan jag låta den komma upp för att snart försvinna igen. Herre min gud vilka insikter jag går igenom nu och så mycket jag gått omkring och burit på utan kunskap och medvetenhet, det är som om en blixt från klar himmel uppenbarat sig.

“Ensam, övergiven och känslomässigt förstörd står jag nu här som ett litet barn och ser på mig själv med helt nya ögon. Jag kan inte tillåta mig själv att slicka mina sår och känna mig elakast i världen längre. Jag måste istället vända trenden nu och hitta tröst och förlåta det förflutna för att få framtiden att fungera”

Det är dags nu, äntligen ska jag ta livet av demonerna. För ingen liten djävul ska få sitta på min axel och förstöra mitt liv och mina tankar längre (om den inte får för sig att lyssna på mig) men då ska den fanimej vara tam som ett from litet lamm. För det är jag som bestämmer vem jag ska lyssna på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.