Helt galet hur jag ser kreativiteten flöda i mitt skrivande igen, käftsmällar av livet är ju sjukt bra att få ibland. Speciellt för att komma till insikt med allt det här om HSP och varför jag känner som jag gör, det är den största lyckan för mig för nu kan jag äntligen förstå vem jag är och varför jag varit som jag varit. Halleluja moment om något. vi är säkert fler, därför delar jag gärna med mig. ?

Just nu lyssnar jag på “Drunkna inte i dina känslor” – av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. VARFÖR lyssnade jag inte på den här boken för länge sen? Tänker jag och försöker sedan ivrigt sätta den tanken på tåget som går till station “ingenstans” dit jag lär mig att stationera alla dränerande tankar och känslor. Ja, övning ger färdighet, precis som att lära sig gå, prata, cykla eller simma. Tänk vad duktig jag hade varit om jag fått lära känna mig själv och om allt detta tidigare i livet. Nähä, den tanken hoppade tydligen av tåget.. Försöker igen om en stund.

“Vi tolkar, åh som vi tolkar. När något känns fel börjar hjärnan hos en starkskör gå på högvarv. Autopiloten drar igång hela maskineriet i mer eller mindre medvetna tankar”.

Dagens insikt när jag lyssnade på boken var precis som citatet ovan, det är precis det som händer hos mig när saker går fel i mitt liv. Jag hatar olidligt mycket att mina tankar ska få mig att drunkna i mina känslor. Så när damerna skriver citatet ovan förstår jag äntligen att jag inte är någon idiot. Jag är ju faktiskt bara en av de där människorna som inte förstått att jag känner och tänker lite mer än de flesta andra gör. Att jag faktiskt är den där personen i flocken som direkt ser, hör och känner hur de andra mår, vad det är för stämning i rummet, när det är en fara på väg mm, när alla mina känselspröt är ute. Jag har inte haft förmågan att skydda mig eftersom jag inte visste varför jag känner så starkt. Jag är ju verkligen bara den där människan som har det svårt att sortera alla intryck och som inte lärt mig att tankar inte behöver bli till känslostormar. Varje gång.

“Det är en konst att känna utan att ställa sig upp och säga sanningar”

Ovan är också ett citat från boken som träffade rakt i hjärtat igen.
Det är som om jag lyssnar på boken om mig själv. Att nästan hela tiden känna för mycket ger mig ofta ett behov av att vara rättvisans väktare för att lindra obehaget som olika yttre stämningar ger mig inombords. Jag har ingen rädsla att berätta för andra hur jag tänker och känner, men när det blivit för negativt dödade det flera gånger min glädje och jag har känt mig så utmattad och trött av att kämpa utan att förstå att det inte alltid varit min kamp att kämpa för eller när jag inte förstått att jag kunde välja att inte bry mig. Jag har så många gånger blivit arg så det kokar över för något som jag egentligen inte skulle gett mig in i, jag fattade inte att jag behövde den energin kvar för att skydda mig själv. För att stanna kvar i lyckan.

Till slut blev jag istället stenhård och tuff för att skydda mitt inre och nu när jag äntligen kommit till insikt med detta och ser allt som raserats runt omkring mig genom åren känner jag en enorm sorg och undrar VARFÖR jag inte fick lära mig det här tidigare. Jag har ju herregud hunnit bli 41 år och i onödan har jag fått lida för något som borde vara så självklart. Men jag har aldrig känt mig självklar. Men äntligen är det nu framlyft, nu är ridån öppen för nya möjligheter och jag kan glädja mig åt att jag äntligen kan leva mer medvetet där jag vill och ska lära mig att rida på mina känslostormar utan att ramla av. Jag vill inte behöva gå runt och känna skuld och ursäkta det som är eller har varit. Jag visste inte bättre innan nuet och att kunna förlåta mig för det är en bra början för att se till att resten av mitt liv blir till det bättre. Med mig själv och med andra.

Nu ska jag åka med tåget till station “ingenstans” och kicka ut den där envisa tanken för gott, sen åker jag tillbaka till station “närvaro” igen.