Är så rädd och en varningens klocka tickade igår när jag kom hela vägen upp till kontoret och skulle installera min dator och upptäckte att den inte var med mig till jobbet. Det var bara att åka hem igen. Har börjat glömma saker…

Visst har jag väl tänkt tanken att jag skulle kunna braka ihop efter att vår kamp tog slut. Att jag åter igen skulle ligga på golvet som en trasig liten människa. Men det har inte hänt. Men otroligt starka känslor av hopplöshet dyler upp inombords.

Såklart har jag vari ledsen, hopplöst ledsen och den där hemska saknaden kommer de få gånger som jag på riktigt tillåter mig att förstå att jag aldrig igen ska få träffa dig pappa, inte få krama dig igen. Den känslan är hopplöst oändlig.

Just nu bär jag på en känsla som faktiskt äter upp mig inombords och det är dags att släppa på trycket. Självklart med hjälp av detta inlägg.

Världen är ingen plats av lycka just nu tyvärr. Min plats på jorden är av mitt väsen otroligt ifrågasatt just nu. Men jag lovar att det är när jag är som mest sårbar som jag skriver här. Den här bloggen är min livsbrunn. Och som du märker är det inte särskilt ofta som jag behöver ventilera mina känslostormar. Dem är inte så hemska som det verkar.

Jag mår bra och det är lycka att jag faktiskt kan gråta och skriva av mig för att lätta på trycket. Det har jag gjort så länge jag kunnat skriva…

Nu vänder jag blad. Nya tag är redo att tas.

Puss och kärlek, Helena