Jag minns inte dagarna helt klart från den 10 januari fram tills idag. Jag minns att jag varit med mamma väldigt mycket, hjälpt henne och funnits där i gott och ont. Hon är fantastisk min mamma, men Jag kan inte ens förstå, hur hon känner efter 50 års äktenskap och ännu längre med dig vid sin sida. Hon visste ju inte vad ett liv utan dig var innan hon fick det nu.

Jag vågar inte riktigt heller fråga henne, för jag orkar inte gå ner på djupet och fråga hur hon känner, just nu. Det kommer, men vi grottar ner oss i det en annan gång, hon och jag. Eller så respekterar vi att det är som det är och att vi är tacksamma att ha varandra, oavsett. Hon säger att hon trodde att hon skulle reagera starkare när du inte fanns kvar här på jorden. Men hon är lugn och stark. Vi har ju kämpat igenom detta tillsammans med dig under så otroligt många år så visst var vi beredda på att du skulle dö en dag. Men jag är rädd för att fråga, för tänk om jag river upp en massa sorg och jag som inte ens vågat gå in i mitt egna huvud och känslor “på riktigt” ännu… Jag är inte beredd. Än.

Min räddning och mitt sorgarbete är ju det jag gör nu. Jag skriver. För när livets känslor blir för tunga för mig att bära på så är skriften min räddning. Det har gått 3 månader snart sedan du försvann och jag har varit rädd för starka känslor nu, främst för att man måste bita ihop inför allt arbete som det krävs när någon nära anhörig går bort. Det har även varit så mycket andra tunga känslor för mig de senaste åren som du vet, så jag har emellanåt känt att jag biter ihop istället. Det var jag bra på, men aj vad ont i kroppen jag fick av att “trycka ner skiten (känslorna)”, kommer du ihåg det pappa? Hur jag tillslut var tvungen att hoppa på kryckor och äta värktabletter varje dag… Nu känner jag mig många gånger näst intill likgiltig och kall igen. Nu har jag stängt igen hörseln också, jag uppfattar många gånger inte vad människor säger. Kanske kan det bero på att jag går ensam här hemma för mycket? Men jag lovar att skriva av mig, prata av mig och främst, promenera av mig. Och vad jag längtar tills jag får ett tryggt och fint arbete att gå till igen.

Puss och kärlek lilla pappa. Jag saknar dig och jag skriver snart igen. Och var inte orolig, jag mår bra och jag lovar att ta hand om min sorg.

Idag ska jag hämta mamma hem till oss, bara hon och jag. Jag har möblerat om här nu när jag har hela lgh för mig själv igen. Sen imorgon kommer tjejerna till oss över dagen och så åker vi hem till mamma med morbror G.