Det är första dagen sedan vi förlorade dig min älskade vän som jag är ensam. 11 dagar har nu gått oss förbi och jag har haft tjejerna här hela tiden. Vilket nog var bra för mig. Idag åkte dem till sin pappa och det behövs så att han får sällskap utav sina små kärlekar.

Idag är den första dagen som jag är ensam sedan dagen då du bestämde dig för att gå över till andra sidan. Jag gråter så att ögonen är svullna och röda. Jag vet att du är där på andra sidan för att du själv valde det, för  livet här var för tufft mot dig. Och jag måste få säga en sak, JAG FÖRSTÅR DIG, så som du förstod mig! Men Jag gråter för att jag aldrig mer kommer att få umgås med en utav de mest kloka och snällaste människan jag mött. Jag gråter för att jag vet hur mycket vi kommer att sakna dig. Jag gråter för att jag känner så med din fru och din son, din syster och far. Jag gråter för att jag vet att vi är många som saknar dig så att hjärtat brister. Jag gråter förtvivlat just nu för att du betydde så otroligt mycket för mig och jag önskar att det kunde fått bli på ett annat sätt än så här. Inte så här… Inte nu. Inte alls.

Ofattbart. Ogreppbart. Overkligt. Otroligt omänskligt. Ofattbart. Ogreppbart. Overkligt.

Det känns otroligt sorgligt att tänka på att vi aldrig mer kommer att ses här på jorden, du var en mycket speciell person i mitt liv. Jag trycker ofta undan dessa tankar när de kommer för att inte sakna och gråta för mycket. Men jag borde nog kanske tänka igenom detta nu, en gång för alla när jag äntligen är ensam i några dagar. Tänka tanken och gå igenom sorgen och smärtan som kommer upp till ytan. Så kanske jag kan släppa det sedan? Men DU är med oss ändå, jag känner det hela tiden och jag pratar ofta med dig i mina tankar, du finns här omkring oss. Du kommer att finnas i våra minnen och tankar, för alltid. Och  vet du, snart ses vi igen. Kram