Min innersta krets, som känner mig väl vet hur mycket motgångar och förluster jag gått igenom de senaste 5 åren. Det var först dags för separationen med tjejernas pappa samtidigt som jag kämpade med att enbart ha CSN som inkomst då jag studerade till hälsocoach i ett år. Nästan som att det vore ett skämt med den där siffran på vågen idag.

• 

6 månader senare förlorade vi vår finaste bästa vän och marken försvann fullständigt under mina fötter. Inte nog med det så förlorade jag även jobbet i samma veva, ett arbete som jag äntligen hittade efter mina studier och som gav mig trygghet att klara av vardagen som ensamstående.

Åren gick och jag försökte på nått sätt att hitta ljuset och glädjen igen. Jag försökte känna mig normal och inte sådär äcklig och värdelös som man gör när världen rasar.

Jag tog nya tag och till och från var jag duktig på att träna, promenera och äta hälsosamt.
Jag umgicks mycket med vänner och familjen, men alltid med vetskapen om att pappa också kämpade för livet med all den smärta han bar på. Jag hjälpte alltid till, det bästa jag kunde.

Ja, jag kämpade verkligen som ett jävla djur för att klara av vardagen på alla möjliga sätt igen. Jag blev till och med så modig efter 3 år för att börja dejta igen och jag träffade tillslut en underbar man när jag behövde det som mest i livet.

Vi höll i nästan 1.5 år, men livet runt omkring oss pågick alldeles för stormigt just då. Jag förlorade ytterligare ett jobb då de varslade 2 personal, sen kom coronan på det och tristessen visade sitt fula tryne för mig igen… Så det tog slut och jag var åter igen liten på jorden och förra sommaren satt jag ofta på bryggan i ensamhet och var totalt knäckt!

Och nu i januari förlorade pappa kampen om livet här på jorden… Min trygga hamn försvann med han på nått sätt.

Vågen visar en sjuk siffra & jag förstår varför och jag förstår hur. Men det räcker nu & jag VÄGRAR acceptera det!

Så vet ni, idag trycker jag på PLAY och med all kunskap som jag bär på och med min pappas styrka och envishet i blodet ska jag ta hand om mitt liv.

Det är lärorikt att leva. Varje dag lär jag mig att livet pågår varje gång vi andas och hjärtat slår. ❤

Ta hand om dig för det tänker jag göra nu!

Kram och kärlek, Helena