Sedan barnsben har andlighet fascinerat mig. När jag tassade runt där hemma i mitt barndomshem minns jag att jag ibland hörde någon ropa mitt namn, men alltid när jag frågade vad dem ville sa mina föräldrar att de inte ropat. Redan då förstod jag att det var min farmor som försökte få kontakt med mig. En annan sak var att jag alltid kände på mig när telefonen skulle ringa och när den ringde kunde jag hojta till i ett: – Jag sa ju det, eller ett jag visste det. Och mina bröder skakade på huvudet och skrattade åt sin lillasyster varje gång.

Jag minns också stunder nere på gården, gungan var min favorit och där satt jag ofta och sjöng i hög fart fram och tillbaka. När det vankades kalas kunde jag innan vårt ”främmande” kom sitta och bjuda in mina andliga vänner på kalaset och speciellt inbjuden var min farmor. Farmor dog i mars 1971, när mamma & pappa väntade deras första barn så jag och mina syskon fick aldrig äran att få träffa henne. Men hon har på något sätt alltid funnits omkring mig i mina tankar och energier.

Åren gick och jag har alltid haft min andlighet tätt intill mig. Presenter jag fick utav min mormor & kusiner bestod ofta av andliga böcker, stenar och kristaller mm för att de backat mig i min andlighet. Jag sökte mig ofta inåt när det fanns jobbigare stunder i livet.

Men samtidigt har jag alltid varit en skeptiker som hela tiden tvekat och känt mig osäker på vad det är som jag känt. Det har varit en känsla av att jag måste ursäkta min tro för mig själv och att andligheten och andra sidan måste vara extremt tydliga för att jag ska tro på det. Jag har heller aldrig gått runt och pratat om min medialitet eller andlighet för vänner (bara min familj och släkt). De jag umgicks med har sett mitt lilla altare som jag hade i mitt tonårsrum så visst fascinerades några av att lyssna till mina historier som jag varit med om och bara ibland, med några få utvalda, kunde jag berätta vad jag upplevde.

Jag minns juldagen 1995, jag minns sista gången min farfar var vid liv, jag kan gå tillbaka till detta ögonblick och se hur han med ett litet leende på läpparna vände sig om med handen i luften och sa hejdå. Det var som om jag visste att detta skulle bli vårt sista möte i livet och denna stund har blivit som en fotografisk minnesbild.

En händelse som kom att betyda mycket för att få bort lite utav mitt skeptiska tänk var en lördagsnatt i november 2001 då jag var 22 år. När jag skulle gå på toaletten kände jag en tydlig doft utav mormor och den var så tydlig så jag funderade på om min mamma hade varit där och kanske lånat en kappa utav henne eller så. Men eftersom det var mitt i natten så låg hon och sov så jag väntade med att fråga henne till morgonen efter. Men samtidigt berörde detta mig och jag berättade för min blivande sambo och pappan till mina barn (som bodde hos oss en period innan vi flyttade till egen lägenhet i februari) vad jag känt. På morgonen sa jag till mamma.

– Mamma, var du upp hos mormor igår?
– Nej, det var jag inte. Svarade hon.
– Jag vaknade i natt och när jag var i hallen kände jag en tydlig doft av mormor.
– Okej. svarade hon nog bara, jag minns inte så väl.

Det var som att jag på nått sätt visste att detta betydde något, jag kände mig lite orolig sa jag till henne. Men senare på söndagen ringde mormor och sa att pepparkaksdegen fanns klar i hennes kyl att hämta upp när det fanns tid. Min mormor och morfar bodde bara ett kvarter från vårt hus så vi sågs ofta

På måndagen när jag kom hem från jobbet berättade pappa att mormor var sjuk och att dem fått åka in på sjukhus. Min mormor gick bort den natten och jag fick alltså en föraning 2 dagar innan. Åren gick och jag har alltid undrat om detta var mitt sätt och förmåga att förutse eller ta emot kommande dödsbesked från andra sidan. Lite rädsla för att känna en doft har legat i bakhuvudet och jag har nu upplevt detta de senaste åren då min morfar och även barnens farmors tid på jorden nådde sitt slut. Så ja, dofter representerar döden, men också när jag känner en doft av farfar eller mormor (som sker ibland), så vet jag att dem är på besök från andra sidan.

Önskar er en härlig söndag,
Helena