Hjärtat slår dubbelslag, mina händer skakar och jag vet inte om eller hur jag ska uttrycka min besvikelse över livet och ödets grymhet. Ibland, eller faktiska jävligt ofta, känner jag mig så otroligt liten, ensam och besviken på livet, allt och alla som inte längre finns runt mig. Jag vet inte hur jag kan komma ur denna koma, mörker, detta helvete… Jag vet att ni är några som bryr er, men jag märker faktiskt inte av det.. Men det kan vara så i tider av sorg. Först depression, ett dödsfall i familjen, separation och ens väns dödsfall som slår spiken i kistan. Hur mycket ska man klara av ensam? När man känner att man inte har någon att prata med, ingen som ringer och frågar hur det är. Ingen som frågar om man vill komma ut på en fika. När man känner att man själv hela tiden måste se till att livet rullar vidare, när de fina stunderna är så få att man inte vet om det ens är värt att glädjas åt. Jag orkar inte längre vara mig, jag mår förbannat dåligt nu och jag vet bara inte hur… Allt jag önskar idag är att få vakna imorgon till en bättre värld där jag kan få känna sann glädje igen. Jag vet bara inte hur det ska gå till.

Jag längtar efter balans.