Jag låter inte längre sorgen av mina saknade ta makten över min glädje utan jag vill att sorgen istället blir till glädje när jag tänker tillbaka på de fina stunder och minnen som jag faktiskt fått uppleva.

Det finns stunder i min vardag där jag helt plötsligt sitter och gråter hejdlöst, bara sådär att jag låter allt tvivel och det sorgliga ge sig på mig. De stunderna tar bara några minuter. Jag tror självklart att dem borde vara lite längre än så ibland, men på nått sätt tillåter jag inte det längre. Livet går ju så fort, jag tillåter mig inte att gå runt och tänka och känna sorg inombords mer än för en kort stund. Såklart att sorgen finns där, men den får absolut inte hindra min glädje som finns i mitt liv. Min familj, mina tjejer, mitt jobb och mina vänner är ju det jag lever för. Jag valde inte livet själv när jag kom hit, tror jag, men jag tänker att det kan inte gå ut på att leva i sorg? Det är inte värt att låta martyrerna inombords får leda oss in på fel väg. Då kan vi lika gärna lägga oss ner och dö igen, på riktigt.

Vi lever nu, så låt oss leva nu ❤ Just like that