“Du som kan ta mig tillbaka ner på jorden när jag svävar iväg 
Du som rör vid min själ och gör mig hel
Utan att krossa mina drömmar”

Nu sitter jag här igen, som så många gånger förr. Motivationen och lusten att skriva är på topp, för en liten stund i varje fall. Orden har tidigare geggat runt och klibbat sig fast inom mig när jag försökt få fram något vettigt. Då har jag istället loggat ut och tänkt att det får vänta till en annan gång. Så jag passar på att skriva några rader nu, redo att dela med mig till er som behöver det. Modet och självförtroendet brukar göra det svårt för mig att fortsätta. Ska jag verkligen våga lägga ut detta om mig själv? Ska jag verkligen blotta mina innersta känslor. Blotta min själ. För tänk om jag blir dumförklarad. Tänk om de runt omkring mig tror att jag är onormal. Jag som är normalare än den normalaste. Jag som aldrig går runt och skyltar med denna kunskap som jag går och bär på. Ska jag?

Som du märker tvekar jag gång på gång. Jag lägger ut och raderar, lägger ut och raderar. För jag söker inget medlidande eller självömkan, det har aldrig varit på tal om det. Det är just alla liknande tankar och känslor som skrämmer oss att berätta. Det är därför vi är tysta.

“Jag hatar dig som tror att jag vill att du ska tycka synd om mig.
Jag klarar mig bra utan dig, för utan dig är jag mycket starkare”

ENSAMMA TROTS SÄLLSKAP

Anledningen till att jag skriver är för att rensa mitt inre skafferi, för att göra plats åt allt det andra fina som väntar på mig där ute. Men den egentliga och viktigaste anledningen till att jag gör det här är för att jag vet många som sitter hemma och känner igen sig i det jag skriver. Vi som står och trampar på en svajande mark, i ett försök att hålla oss kvar på en asfalt så mörk, hård, ojämn och kall. Vi som lever ett splittrat liv, blöta och utmattade av alla tårar och frustration som vi lever eller har levt med. Dag in och dag ut. Mer eller mindre ensamma trots att vi är i sällskap med andra, en känslan som jag vill radera. Jag vill finnas på er sida. 

Till dig som innerst inne känner:
– Är livet värt att leva.
– Jag orkar inte mer
– Jag är rädd
– Det är orättvist
– Ingen ser mig
– Ingen hör mig
– Jag känner mig ensam
– Vad gör jag för fel
– När ska jag få upprättelse

Till dig min fina vän, som inte längre finns med oss. Våra samtal betydde otroligt mycket för mig. Det vet jag att du visste. 

SMÄRTANS TRÖSKEL

Vi har alla vår historia till ett varför. Här berätta jag mer om min historia.

Kylan från vår omgivning lamslår oss, den förblindar oss och vilseleder oss in i mörkret. Frosten som skapas utav våra tårar gör att vi inte kan se på livet och världen som de andra gör. Ofiltrerat ser och uppmärksammar vi varje cell av allt vi möts utav. Känslor inom oss spökar runt i turbulens. Tankarna snurrar och det tar ju aldrig slut. 

Blickar som möter oss
Ord som hugger i våra hjärtan
Tankar som aldrig tar slut
Attityder som får oss att känna oss ensammast i världen

Kanske fick vi aldrig den skyddande hinnan, som de andra människorna fick. Som ett foster som aldrig fick viras in i en varm filt vid sin födsel. Vi är känsliga för den kyla som denna jord och dess befolkning bär med sig, för vi har ingen aning om hur vi skyddar oss. Det är därför vi har det svårt att anpassa oss, vi har svårt att leva bland folk som inte varit där vi befunnit oss, känslomässigt. Vi fryser och vittrar sönder av frosten som kristalliserar våra själar när vi tvingas leva som alla andra, när vi förväntas anpassa oss. Att inte vara så känslig. Till slut lär vi oss att stänga in känslorna, för att inte släppa in ännu mer kyla och det är då vi blir och känner oss ensamma. Allt detta beror på att vi alltid fått tassa runt på tå. Vi har lärt oss att alltid vara beredda på det värsta. Stressen som dödar glädjen har byggts upp under flera år.

Det svåra i livet som känslig är att hitta sann värme och om vi någon gång får äran att känna den, är vi alltid redo att kylan raserar den ganska omgående. För oss är det en total katastrof, för en annan går detta obemärkt förbi. Livet går vidare, men känslan finns alltid kvar. Hugget i hjärtat känns lika hårt varje gång och för varje gång det händer mig blir jag mer försiktig och lite mer tillbakadragen. För jag vet ju att den mäktiga isiga kylan alltid finns där, redo att lura över mig på andra sidan tröskeln.

Smärtans tröskel. Där, på andra sidan har jag befunnit mig flera gånger i mitt liv. Krampaktigt står vi där på tröskeln och våra nakna fötter balanserar i försök att inte trilla över. Tusen gånger om försöker jag att inte gråta så fort jag tänker på hur eländigt det är att befinna mig där. Hur kämpigt det har varit och jag gråter för jag önskar av hela mitt hjärta att jag slipper befinna mig där igen, i framtiden. Men hur?

“SMÄRTANS TRÖSKEL”

Hur det började minns jag så väl.
Jag var runt 12-13 när jag skrev massor, satt ofta vid köksbordet och skrev för hand i mina dagböcker. Det var dikter och texter som ibland fick bli till sånger med komp från vår keyboard. En dag kom pappa hem med en skrivare till mig som hans bästa vän givit honom. Vilken lycka.
Jag har kvar texterna i en flyttlåda någonstans nergrävd i källaren och när jag läser skrattas det och det gråts.

När jag var 17 år försökte jag mig på det där med att förstå mig på livets mening. Jag minns hur jag på söndagar låg på min säng och hade ångest över att gå till skolan. Jag var förmodligen stressad och jag allt jag ville var att ångesten och sorgen skulle stoppas på nått sätt. Vad är meningen med att bita ihop? Vad är meningen med ångest? I 3 år hade jag levt varje dag med att se min pappa kämpa mot cancer. Jag minns hur jag som 14 åring står i hallen med pappa, som kom från sjukhuset. Han berättade att ryggvärken berodde på en tumör stor som en pingisboll.

Där började resan. Resan att för all min framtid arbeta med känslostormar utan dess like. Mellan åldern 18-28 levde jag med en kronisk värk som många gånger gjorde mig sängliggandes, sjukskriven i omgångar och jag fick använda kryckor för att ta mig fram. Jag svimmade utav smärtan och mitt barn såg mig lida. Men idag har jag bemästrat allt detta, jag bestämde mig för att smärtans grepp om mig inte skulle vinna. Jag lärde mig att hantera livet och lärde mig att ventilera och prata. Prata är nyckeln till frihet och att bekräfta det man går igenom, att bekräfta sig själv blev min nyckel till att få livet tillbaka.

BIT IHOP FÖR ATT ÖVERLEVA

På den tiden låg mitt fokus centrerat på att bita ihop och vara stark, för att överleva. Pappa lärde mig att det var så  man kunde göra för att överleva och jag kände mig duktig som faktiskt också lärde mig  den tekniken. Vi klarade trots eländet alltid av att skratta och vara starka tillsammans. Vi bet ihop, pratade och kämpade trots alla de hundratals dagar som vi fick se hur sjuk han blev av alla behandlingar. Många år efter detta var jag och mamma de som hjälpte pappa att plåstra om såret han fick i ländryggen. Ett stort hål som skapades utav all varbildning som i en led av alla de komplikationer han fick efter strålbehandlingen. I många år gick jag hem med en klump i magen, ovetandes vad som skulle möta mig. Så många gånger som jag hittade pappa på golvet. Så många gånger som ambulansen körde han till sjukhuset. Så många gånger som han fick operera sig och ett flertal gånger fick de även återuppliva honom. Än idag kämpar vi med att hålla humöret uppe. Än idag kämpar min pappa, med livet i behåll. Men lidandet är lika stort än idag. Vi har kanske lärt oss att leva med sorgen att alltid behöva vara oroliga. Livet måste ju gå vidare på något sätt.

Men vi anhöriga till de drabbade, vi är också drabbade och det som gör ont är ensamheten i detta. Vi vill också komma fram i ljuset, trots att vi inte vill erkänna det. Men vi behöver det. Att komma fram och få berätta och att få känna på riktigt för att bearbeta sorgen är viktigt för mig. Jag behöver ventilera och få berätta att jag i nästan hela mitt liv levt med stress, smärta och sorg. Därför skriver jag. Bekräftelse är för mig en viktig del av läkningen, för vi är alla värda att tas fram ut från facket ”de bortglömda”.  

För jag har i alla år känt mig liten, osynlig, icke existerande, en förvirrad själ. Jag har levt med en tomhet som resulterat i en enorm rastlöshet inombords. Det blev så, för jag visste inte hur man gjorde för att bearbeta sorgen. Jag berättade inte så mycket för mina vänner, de hade ingen aning. Jag höll mig oftast hemma också när de var ute och festade som mest. Men jag vill hjälpa människor att må bra. Jag har utbildat mig inom hälsa och friskvård där jag brinner för hälsofrämjande arbete. Tänk att få arbeta med människor som verkligen är värda att få bekräftelse?

Många av oss lever ju med detta varje dag och några av oss finns inte kvar, för de orkade inte längre. De fick tillståndet indraget utav livet och de checkade ut på olika sätt. Men dessa personer kommer föralltid att leva kvar i våra hjärtan och i våra minnen utav svunnen tid. Smärtan att aldrig få känna sig hel som människa, det är det jag vill berätta om. Vi som är hela och fina utåt sett, men trasiga inombords.

”SMÄRTANS TRÖSKEL”

Ett försök att berätta att du inte är ensam, där vi tillsammans får ge vår bild av hur livet ser ut för väldigt många.